Dead Finger Dice — and more

Dead Finger Dice är ett kompromisslöst, obehagligt och märkligt beroendeframkallande
roguelike-spel som utspelar sig ombord på The Avarice, en pampig yacht förvandlad till en
underjordisk spelhåla där demoniska miljardärer satsar människoliv som marker. Premissen är lika enkel som brutal. Varje match följer samma struktur som i poker: du slår fem tärningar och försöker bygga bästa möjliga hand. Reglerna är relativt enkla att förstå. Förlorar du kastas du överbord och ersätts direkt av nästa otursförföljda själ. Vinner du så belönas du med amuletter, material och förbannelser... Och ibland ett finger från din motståndare...

Ja, du läste rätt. Fingrar. Dead Finger Dice gör ingen hemlighet av sitt fokus på kroppsligt
våld. Fingrar satsas, kapas och återanvänds som resurser. Och det är extremt
beroendeframkallande och underhållande - till och med när det gäller dina egna fingrar. Spelets fem demoniska miljardärer fungerar som bossar, utspridda över olika våningar på
yachten. Varje boss introducerar sina egna sadistiska regler och "modifierare" som drastiskt
förändrar hur tärningsspelet fungerar. Det är här spelet verkligen lyser. Varje möte tvingar dig att tänka om, anpassa din strategi och ibland ta förluster som känns personliga. Trots motgångarna så är det något med Dead Finger Dice som får mig att vilja fortsätta spela. Förlust efter förlust. Det är här Roguelike delen kommer in och faktiskt lyckas leverera. Och detta på ett sätt jag själv inte trodde spelet skulle lyckas fånga mig.

<bild>Härlig visuell stil bidrar till den unika atmosfären.</bild>

Jag själv har aldrig varit ett stort fan av varken roguelites eller roguelikes men ibland lyckas
vissa spel rycka tag i mig och hålla mig kvar. Något jag inte såg komma när jag fick chansen att recensera detta spel. Men jag valde att göra ett försök trots det. För när det kommer till spel, behöver vi ibland bara våga pröva en genre vi normalt kanske inte tycker om. För har vi tur, så kanske det öppnar dörrar till inte bara en, utan flera världar av spel vi tidigare bara låtit vara. Men nu spårar jag iväg, tillbaka till recensionen...

Genom att överleva rundor och samla ledtrådar kan du dechiffrera yachtens kodex - ett
fragmenterat mysterium gömt i mejl, miljödetaljer och bakgrundstext. Den som är villig att
läsa mellan raderna kan också belönas med flera möjliga slut.

Visuellt lutar sig Dead Finger Dice tungt mot en grungig 1-bit estetik som förstärker känslan
av smuts, girighet och förfall. Soundtracket är helt original och får mig att tänka tillbaka till
spel från 80-talet. På ett gott sätt. Det är som att nostalgin inom mig bubblar upp när jag
lyssnar på soundtracket och jag märkte ofta att jag plötsligt slutar spela för att njuta av
musiken. Tematiskt är spelet genomsyrat av klassmedvetenhet: de rika leker gud, de fattiga
förbrukas, och kroppar reduceras till valuta.

<bild>Håll fingrarna i styr!</bild>

Jag hade dock önskat att spelets Tutorial var lite enklare och mer användarvänlig. Det är nödvändigtvis inte att den är svår att förstå mer än att utseendet på spelets gränssnitt gör att det blir svårt att läsa vad spelet vill att du ska göra. Det kändes även som att vissa steg helt saknade information och du får testa dig fram för att komma vidare. Under spelets gång blir du belönad med material för att "skapa" nya tärningar med mer speciella egenskaper. Detta är roligt senare i spelet när du lyckats skapa dina tärningar men vägen dit kan tyvärr kännas väldigt lång och trög. Och är du inte duktig på poker så kan det vara svårt att vinna och därmed ta dig hela vägen fram till detta steg. Det blir som en enda lång grind att örsöka få "material" för att skapa nya tärningar med bättre egenskaper.

Permanent död gör varje genomspelning meningsfull. När en karaktär dör är deras historia
över men cykeln fortsätter med ett nytt offer. Kroppshögen växer. I och med detta kan det dock ta lång tid att bygga upp din så kallade "Deck" Jag har spelat spelet i ca tio timmar men känner att jag inte tagit mig förbi många bossar alls. Med det sagt, så tänker jag fortsätta försöka. Dead Finger Dice är inte för alla. Det är äckligt, cyniskt och medvetet obekvämt. Men för den som söker ett poker-inspirerat roguelike med ett verkligt unikt bettingsystem, fem riktigt unika bossar och en ovanligt arg blick på kapitalism och överflöd, är det här ett spel som bokstavligen sätter fingret på något rått och minnesvärt.

Europcar Mobility Group: Hamburg/Berlin (ots) - Auf der diesjährigen Internationalen Tourismusbörse Berlin (ITB) unterstreicht die Europcar Mobility Group ihre Position als international führender Mobilitätsdienstleister in Europa. Getragen von einem globalen Netzwerk ...

Okej - jag ska vara rak här. Så pass horisontal att man skulle kunna använda mig som linjal. Jag förstår inte hälften av Horripilant. Det är ett väldigt, väldigt, väldigt konstigt spel. Det är knappt ett spel, om jag ska vara ärlig. Men trots detta har det slukat alldeles för mycket tid. Det har varit lite som att ett slukhål plötsligt öppnats under mina fötter och jag liksom har hängt där på kanten av hålet och försökt att kravla mig upp medan gravitationen dragit mig nedåt - längre ner i eländet.

Inkrementella klick-spel. Det är lite av helvetet inom spelvärlden. Man vet att det finns vettigare saker att lägga sin tid på men ändå sitter man där, framför skärmen och klickar på en knapp om och om igen och ser siffrorna öka i stadig takt. Det är ju nåt nästan hypnotiserande att se siffror multipliceras i stadig takt samtidigt som man uppgraderar och låser upp nya saker. Men är det roligt? Jag vet inte riktigt.
<bild>Yxa gran och uppgradera rustningen. Om och om igen.</bild>
"Idle games", "auto clickers" och "incremental games" är ju en helt egen genre där utbudet verkligen blandar och ger. Vissa spel känns mer som spel än ett visuellt element - och Horripilant är lite för tunt när det kommer till spelande. Det är för självgående för min smak - trots tjusig estetik och allmänt vrickat tema.

Om jag ska spela spel i den här genren vill jag delta mer. I Horripilant är det enda man gör att hugga ved, hacka sten och utvinner järn - och trycker på "weak points" när man lunkar omkring automatiskt i dungeon crawler-portionen. Allt detta sker dessutom automatiskt efter ett tag och då spelas spelet bäst i en minimerad ruta samtidigt som man gör något vettigt.

Ved, sten och järn använder man för att uppgradera sitt svärd och rustning vilket krävs för att komma längre i kryptan. Väl där samlar man på sig kött som man kan låsa upp nya grejer med. Efter att ha vandrat längre ner i fängelsehålorna och grottorna och när man slaktat tusentals råttor, kråkor och skelett så kan man börja om från noll igen och låsa upp nya funktioner som gör att allting går snabbare nästa vända.
<bild>Den här snubben kan man låna medhjälpare av - om man betalar med lite kött.</bild>
Det finns några pusselelement också. De är en så pass liten del av spelet men ändå värda att nämna. Då och då plockar man på sig saker under sina krypt-eskapader - tänk nycklar, konstiga stenar och annat lullull. Dessa använder du sedan, på olika sätt, för att få tillgång till hemliga rum och nya funktioner. Men sen finns det saker jag inte förstår hälften av, inte ens en fjärdedel. En bok som är tom som jag ska dechiffrera? En brasa som jag kan släcka genom att slänga kött på den? En fasansfull gubbe i en brunn? Jag vet inte och... jag kommer nog inte ta reda på det.

Horripilant är ett välgjort spel. Det har en egen identitet, är tjusigt i all absurditet och rullar siffror på ett beroendeframkallande sätt. Men (!) - det är inte särskilt mycket spel och heller aldrig särskilt roligt. För att på riktigt njuta av det här måste man ha spelat alla andra spel som är mycket bättre i samma genre samtidigt som man hungrar efter mer. Jag är inte där än - men jag respekterar Horripilant för vad det är. Det är bara inte för mig.

Cristo Fernández, de Mexicaanse acteur achter de geliefde Dani Rojas in Ted Lasso, maakt mogelijk een verrassende terugkeer naar het professionele voetbal, en fans van Apple TV+ raken in paniek als ze de acteur zien die voor een verzonnen voetbalteam speelde in een tv-show voor een echt voetbalteam in de Verenigde Staten.

Volgens Barstool Sports traint Fernández bij het Amerikaanse team El Paso Locomotive FC, dat speelt in het USL Championship, het tweede niveau van "voetbal" in de Verenigde Staten, achter de MLS. Hij haalde zelfs een oefenwedstrijd in de voorbereiding tegen New Mexico United, en nu beslist het Texaanse team of ze Fernández willen aantrekken voor het nieuwe seizoen, dat deze week begint.

<social>https://x.com/JT7s_/status/2027879481726181467</social>

Volgens GOAL werd Cristo Fernández vorige maand ook gezien bij Chicago Fire II, een reserveteam van de MLS-franchise dat speelt in MLS Next Pro (derde niveau van het Amerikaanse voetbal).

Fernández, 35, was eigenlijk een amateurvoetballer die sinds zijn vijftiende voor Club Deportivo Estudiantes Tecos in Guadalajara, Mexico, speelde, maar hij liep een knieblessure op waardoor hij van het voetbal afging en in plaats daarvan een carrière als acteur nastreefde. Hij werd internationaal bekend door Ted Lasso en kreeg kleine rollen in blockbusters zoals Transformers: Rise of the Beasts, Venom: The Last Dance en Sonic the Hedgehog 3.

Zal Cristo Fernández zijn innerlijke Dani Rojas naar voren brengen en op 35-jarige leeftijd weer profvoetballer worden?

<bild></bild>

Offiziell werden die Paralympischen Spiele in Italien erst am Freitag eröffnet. Die ersten Wettbewerbe laufen aber bereits. Schon jetzt herrscht beim Curling Aufregung.