NHL 27

Det finns något märkligt bekant med att starta ett nytt NHL. Introt rullar, musiken går igång och plötsligt sitter jag där igen med en klubba i händerna och en puck som ska transporteras från egen zon till motståndarens mål. För mig har det varit en återkommande relation sedan NHL 99. Vissa år har jag spelat mängder, andra har jag knappt rört serien. Senast var det NHL 24 som fick besök av mig, vilket gör NHL 27 till ett ganska bra test på hur mycket serien faktiskt har utvecklats.

Det första intrycket är positivt. NHL 27 är utan tvekan snyggare. Arenorna har fått betydligt mer kärlek och presentationen känns modernare. EA har byggt om samtliga 32 NHL-arenor med lagunika detaljer, mållåtar, ramsor och publikreaktioner. Ett nytt kommentatorsteam med John Buccigross och Darren Pang har dessutom tagit plats bakom mikrofonerna. EA:s tanke är tydlig: varje arena ska kännas som sin egen hockeyvärld. Det är däremot när matchen börjar som jag känner igen mig lite väl mycket.

Missförstå mig rätt. NHL 27 är roligt att spela. Matcherna har ett bra tempo och det händer saker hela tiden. Ena stunden sitter jag och bygger upp ett snyggt anfall, nästa sekund har motståndaren vänt spelet och jag står där och undrar varför jag precis gav bort pucken på ett sätt som borde få mig petad till fjärdekedjan.

Det är också just det som gör hockeyspel bra. Ena matchen är spännande från första nedsläpp till slutsignal. Nästa match är en blandning av frustration, dåliga beslut och en motståndarmålvakt som uppenbarligen har bestämt sig för att bli Patrick Roy för en kväll.



Målvakterna är ojämna på ett sätt som faktiskt kan kännas ganska verkligt. Ibland gör de dunderräddningar, ibland släpper de in puckar som får mig att undra vad de egentligen tittade på. När jag spelar mot datorn kan det däremot ibland infinna sig den där välbekanta känslan av att motståndarmålvakten har bestämt sig för att rädda precis allting. Jag kan skjuta från alla möjliga vinklar, försöka hitta returer och jobba fram öppna lägen, men pucken vill helt enkelt inte in.

Det stora problemet är dock inte målvakterna. Det är mina lagkamrater. EA har lagt mycket krut på en ny Cohesive AI där lagkamraterna ska läsa spelet bättre, stötta varandra och agera mer som en sammanhållen femma. Alla 32 NHL-lag har dessutom fått egna taktiska spelböcker baserade på verklig NHL EDGE-data. Tanken är att exempelvis ett lag som föredrar att dumpa pucken och forechecka ska bete sig annorlunda än ett lag som hellre bär pucken genom mittzonen. På pappret låter det väldigt ambitiöst.
I praktiken upplever jag fortfarande i varje match att en lagkamrat gör något som får mig att undra vad personen egentligen håller på med.

Det kanske mest irriterande är när jag försöker dribbla upp pucken och en medspelare bestämmer sig för att åka rakt framför mig. Jag försöker hitta en lucka, han stänger den. Jag försöker byta riktning, han följer med. Jag försöker passa, då har han naturligtvis redan åkt åt ett helt annat håll. De öppnar inte alltid upp ytorna på det sätt jag förväntar mig heller.



Jag har testat Manual Passing både på och av, men upplever fortfarande samma problem. Det är alltså inte någon enkel inställning som trollar bort frustrationen. Som i tidigare spel från EA har du möjligheten att anpassa skott, passningar och en massa annat för att skräddarsy spelet. Dessa funktioner följer dock inte med till online lägena, därav känner jag att det är bättre att skippa dessa.

Jag vill spela ett hockeyspel. Jag vill inte nödvändigtvis att mina lagkamrater ska simulera exakt hur frustrerande det kan vara att spela med andra människor. Jag har heller aldrig riktigt blivit vän med skottsystemet. Skill Stick är ambitiöst och ger väldigt mycket kontroll, och efter ett tag börjar händerna förstå vad hjärnan försöker beordra. Problemet är att det tar tid.

NHL 27 erbjuder Total Control, Skill Stick och Hybrid, vilket ger spelaren möjlighet att hitta ett upplägg som passar. För den vana NHL-spelaren finns det mycket att uppskatta här. För novisen som plockar upp handkontrollen på en förfest hos polaren väntar däremot sannolikt en ganska brutal introduktion. När jag tittar på kontrollschemat känns det stundtals mer som en kommandolista från ett fighting-spel än något som ska användas för att spela lite avslappnad hockey. Efter ett tag fungerar det. Jag hade bara önskat att vägen dit var betydligt kortare.

Här ska EA däremot ha beröm. NHL 27 är ett ambitiöst paket och det finns mängder av innehåll, både online och offline. Det stora dragplåstret är Connected Franchise, som gör comeback efter att ha varit efterfrågat av communityn. Här kan upp till 32 mänskliga spelare driva egna lag i en gemensam onlineliga, med bland annat flexibla scheman, trupphantering, bytesaffärer och omfattande verktyg för ligans kommissionär. Det är ett läge som faktiskt känns byggt för att kunna leva länge.



Även för den som spelar ensam finns det gott om alternativ. Be A Pro fortsätter att erbjuda en mer personlig karriär, medan Hockey Ultimate Team och World of Chel finns där för den som vill lägga betydligt mer tid på att bygga lag och utveckla sin spelare. Jag kommer själv framför allt tillbaka till vanliga matcher, men jag uppskattar ändå bredden. NHL 27 försöker inte längre vara en upplevelse för en enda typ av hockeyspelare. Det finns traditionella matcher, karriär, onlineligor och mer arkadiga alternativ.

De sistnämnda är faktiskt ett trevligt avbrott. Matcher på mindre isytor med tre spelare åt gången blir snabbt kaotiska på det där ganska underhållande sättet. Det är snabbt, enkelt och framför allt roligt. Det är svårt att anklaga NHL 27 för att vara innehållsfattigt. Och där kommer vi också till min största invändning.

Jag har svårt att se vad NHL 27 faktiskt gör för att utveckla själva spelserien. Grafiken är bättre. Arenorna är snyggare. Presentationen har fått ett rejält ansiktslyft. Det finns nya taktiska funktioner, nya spelböcker och ett stort lass innehåll. EA har helt enkelt polerat väldigt många delar av paketet. Känslan som infinner sig är att jag inte känner samma utveckling när jag faktiskt står på isen.



NHL 27 känns som NHL. Det är egentligen både spelets största styrka och dess största problem. Det fungerar. Det är roligt. Det händer saker. Jag kan fastna i en match och plötsligt inse att jag suttit längre än jag tänkt. När ett anfall sitter perfekt och pucken hamnar i krysset efter ett snyggt uppbyggt spel är det fortfarande en väldigt tillfredsställande hockeyupplevelse.

Samtidigt sitter jag med känslan av att EA hade kunnat göra mer. Jag hade velat se smartare lagkamrater. Jag hade velat känna större skillnad mellan taktikerna. Jag hade velat att kontrollsystemet var mer välkomnande. Framför allt hade jag velat känna den där lilla känslan av: "Jävlar, det här är faktiskt nytt." Den känslan infinner sig sällan.

NHL 27 är ett bra hockeyspel. Det är snyggare, större och har mer att erbjuda än någonsin. För den som älskar NHL och vill ha den senaste versionen finns det mycket att hämta. För mig, som senast spelade NHL 24, blir frågan lite svårare. När slutsignalen går sitter jag fortfarande med samma tanke. Det här är ett bra NHL-spel. Jag hade bara önskat att det var ett nytt NHL-spel.