Våra mest minnesvärda ögonblick i Assassin's Creed

Muris Mulisic minns det allra första spelet
Vissa spel blir aldrig bara spel. De blir årstider, dofter och ögonblick som dröjer sig kvar långt efter att konsolen har stängts av. För mig började resan med Assassin's Creed, det första spelet från 2007.

Redan innan spelet släpptes hade jag fastnat för reklamen. Till Massive Attacks Teardrop rörde sig Altaïr genom folkmassorna med ett lugn som gränsade till det overkliga. Den vita kåpan fladdrade mellan människor som knappt lade märke till honom. Under handleden vilade den dolda klingan, lika diskret som dödlig. I nästa ögonblick befann han sig på stadens tak, där han rörde sig med en lätthet som trotsade höjderna. Han sprang över takåsar, balanserade på smala bjälkar och kastade sig mellan byggnader med en precision som fick varje rörelse att likna en koreografi. Jag hade aldrig sett något liknande.

"Den vita kåpan fladdrade mellan människor som knappt lade märke till honom. Under handleden vilade den dolda klingan, lika diskret som dödlig".

Sedan kom dagen då spelet blev mitt.

Det var en kall och grå höstdag. Himlen låg tung, luften var klar och träden hade nästan släppt sina sista löv. Världen utanför fönstret vilade i stillhet. Inne i rummet stod min nyinköpta PlayStation 3, och Assassin's Creed var det första spelet jag stoppade i konsolen.

Jag minns den där känslan av förväntan mer än någonting annat. Jag ville bara spela.

När de första tonerna hördes och Altaïr tog sina första steg var det som om reklamen hade öppnat en dörr till något verkligt. Plötsligt var det mina händer som förde honom uppför murarna, över taken och genom de trånga gränderna. Städerna kändes levande. Människorna var inte bara bakgrund; de blev en del av rörelsen, en plats att försvinna i. För första gången upplevde jag friheten i att klättra vart blicken föll och betrakta världen från kyrktorn, murkrön och minareter innan jag lät Altaïr kasta sig ut i tomrummet.

Åren har suddat ut detaljerna. Uppdragen flyter ihop och dialogerna har bleknat. Ändå lever känslan kvar med en märklig skärpa.

Jag minns den grå höstdagen, tystnaden i rummet och ljuset från TV:n som bröt mörkret utanför. Jag minns hur ett enda spel kunde fylla tankarna under veckor, hur varje minut framför skärmen kändes som ett steg djupare in i en värld som var både främmande och märkligt bekant.

När jag ser tillbaka är det inte bara början på en spelserie jag minns. Det är början på en fascination. En värld där historiens städer blev lekplatser, där taken blev vägar och där en ensam lönnmördare i vit kåpa fick fantasin att sträcka sig längre än den gjort tidigare.



Patrik Severin minns historiken
Jag har svårt att välja ett ögonblick då jag tycker att varje spel ramar in sin tidsperiod nästan perfekt. De bjuder på fantastiska och detaljrika återgivningar av sina historiska skådeplatser och jag älskar att bara röra mig i världen och beskåda spektaklen. Oavsett om vi får besöka platser i det vi idag kallar Italien, Egypten, England, Irak eller Frankrike m.fl. finns det något i varje spel som gör att man vill återbesöka. Jag har spelat hela serien från start till nutid i Japan och kommer med nöje även att spela remaken av Black Flag som jag vidhåller är ett av seriens bästa spel. Även det lite underskattade Rogue och den bristfälliga men underhållande trean har sina stunder.

För mig var det Assassins Creed: Odyssey som bjöd på några av seriens bästa ögonblick. Redan som barn älskade jag Illiaden och Odyssée. Jag var också djupt förtjust i antik grekisk historia. Även om denna titel i serien har sina problem exempelvis stridssystemet var det ändå ett kärleksbrev till den här tidsperioden. Det finns felaktigheter såklart men överlag var det helt fantastiskt att segla runt ute på haven, plundra fartyg, dyka efter skatter och följa en ganska bra berättelse. Spelet knyter an till flera populära filmer jag såg som yngre exempelvis 300. Det finns mycket att uppskatta här. Jag älskar alla mytologiska hänvisningar och den enorma speltid detta spel kräver.

Jag tror att det ögonblick som verkligen fastnade hos mig var när man får sin båt. Detta gäller även de äldre titlarna, det är något speciellt med att få den där båten och friheten det medför. Att kunna segla mellan de grekiska ögrupperna och friheten därtill kändes som att vara barn igen. Spelet är nästan onödigt stort på den punkten, så det finns alltid något att hitta. Prologen i spelet skulle nästan kunna vara ett eget spel och sedan öppnas det gigantiska fastlandet upp och även de stora haven med sina större och mindre öar. Det är skalan, detaljrikedomen och friheten inramat i spännande tidsperioder som jag gillar. Utomjordingarna tar också lite mindre plats i de nya spelen vilket jag är tacksam över. De passar bättre i bakgrunden än att vara så närvarande som de blev i slutskedet av de äldre spelen.

Det är kanske i det jag landar att de bästa ögonblicken för mig är inte en karaktär eller en bit av berättelsen. Snarare är det ett spelmässigt inslag som höjer frihetskänslan på ett magiskt vis och låter mig undersöka världen Ubisoft så noggrant försökt att återskapa. Spelen med båtar rankar ofta högre hos mig än de som är fokuserade på en enda stad. Odyssey lyckas göra det det ursprugliga Total War: Rome gjorde. Att bygga en tolkning av en av de mest spännande av tidsperioder och släppa lös spelaren i allt drama, krig och annat du kan tänka dig. De må inte vara den mest välskrivna av spelen eller det bästa spelmekaniskt men att segla som självaste Odysseus och besöka alla platser i denna värld gör det till ett speciellt minne för mig. Det blandar saker jag uppskattat sedan barndomen och låter mig interagera med det på ett sätt som få andra spel tillåter.



Joakim Sjögren minns hur det (eller inte) är att smyga
Det må inte vara ett enskilt ögonblick, men så här har min relation till Assassin's Creed sett ut genom åren.

Assassin's Creed, 2007: "Jag vill vara bra på Stealth-spel, men av någon anledning är jag verkligen inte är bra på att smyga"

Assassin's Creed II, 2009: "Hmm, jag borde vara bättre på att smyga vid det här laget, men jag är fortfarande inte bra på det"

Brotherhood och Revalations, 2010 -2011: "Är det ens meningen att man ska smyga i de här jäkla spelen, eller är det bara jag som är så här dålig?"

Assassin's Creed III, 2012: "Sedär, Jag är uppenbarligen jättedålig på att smyga i Amerika också"

AC:IV Black Flag, 2013: "Äsch, pirater behöver inte smyga!"

Assassin's Creed Unity, 2014: "Sacré bleu, jag är lika usel på att smyga på Playstation 4 som på Playstation 3"

Assassin's Creed Syndicate, 2015: "F*CK!"

Assassin's Creed Origins, 2017:"Jag tycker faktiskt det är lite tråkigt att det har blivit ett sådant stort fokus på rollspelets-elementen i Assassin's Creed-serien numera. Jag gillade liksom de äldre spelen när man behövde vara bra på att smyga"



Marie Liljegren minns hur det är att skicka dickpics
Jag har spelat varenda en av Assassins Creed-spelen och alla spel har varit en härlig resa i tiden och i historien. Och för mig kommer ett av de mest minnesvärds ögonblicken vara det allra första leap of faith man gör i det första spelet där Altair faller hundra meter ner i den väntande höstacken. Jag kommer ihåg att jag fick ett sådant där sug i magen som jag får vid höga höjder på riktigt när jag såg honom falla och det är ett sug som följt med genom alla spelen.

Visst lät det trovärdigt och vuxet? Men tyvärr är jag Majsan en person som inte är som alla andra. För mitt mest minnesvärda ögonblick i Assassins Creed behöver nämligen komma med en fet censurskylt i fall det sitter nån tunnhudad stackare och läser. Så säg inte att jag inte varnade dig! Ögonblicket, eller rättare sagt ögonblicken kom från Assassins Creed Odyssey för min del. Det råkar vara så att jag har en kusin som är halvgrek. Och när jag säger halvgrek så snackar vi stolt sydlänning. Han älskar allt som har med grekisk historia att göra och han vet i princip allt.

Jag vet inte hur långt det går men jag misstänker att han tvättar sig med fetaost och olivolja och säkert dansar Zorba innan morgonkaffet. Han tar sitt släktträd på största allvar och är det något som Majsan inte är så är det allvarlig. Men något jag däremot är så är det en retsticka. Och en löjlig sådan. Och glöm inte barnslig. Så när jag fick syn på de gigantiska nakna alabasterstatyerna runt om i spelet så kunde jag inte hejda mig. Jag glömde allt vad uppdrag i spelet hette och det enda uppdrag som betydde något där och då var att bestiga statyerna och skicka min kusin bilder på det hela. Och ja, en normal person kanske skickar en bild. Men en normal person är inte Majsan.

"Är det något som Majsan inte är så är det allvarlig. Men något jag däremot är så är det en retsticka. Och en löjlig sådan. Och glöm inte barnslig."

Jag skickade typ fem bilder om dagen. På utsikten? Tja, det kan man ju också kalla det. Min karaktär Kassandra hängande och klättrande i olika vinklar på Zeus gigantiska stenpung och pillesnopp och det hela pågick i ungefär tre veckor. När jag fick första sms:et "snälla sluta" så fick han några till. Jag är ju trots allt generös. Tack och lov hände detta år innan ME2-rörelsen slog till så detta är idag preskriberat och begravet. Men inte minnet. Det skrattar jag åt än idag. Och ja, det har nog etsat sig fast.



Johan Mackegård minns multiplayer
När jag tänker tillbaka på delarna av Ubisofts långkörare som jag minns allra starkast så landar jag alltid i seriens tredje del. Dock inte att förväxla med Assassins Creed 3 som kom två spel senare, utan titeln där vi axlade rollen som lönnmördarmästare tillsammans med Ezio Auditore da Firenze. Jag minns att jag hade förbokat lyxutgåvan sedan länge; en grå låda i plast som jag kanske har öppnat tio gånger sedan den landade i brevlådan och vars innehåll jag ännu inte har packat upp. Det var en fredag och jag var hemma från skolan med en sådan där typ av förkylning som man bara kan känna av om man håller huvudet i en mycket speciell vinkel och anstränger sig riktigt riktigt noggrant för att känna av ett pyttelitet pirr i halsen. Min högstadieklass skulle samma kväll anordna vårt årliga halloweenparty på den närliggande fritidsgården men jag kunde förstås inte närvara. Jag var ju sjuk. Host host.

Spelet i sig står sig än idag som det bästa i serien där jag kunde ägna timmar åt att bråka med soldater som alltid utropade "Assassino! Get him!" så fort de såg mig. Det mest minnesvärda med Assassins Creed Brotherhood var dock inte berättelsen, stridsmekaniken eller något annat i enspelarläget för den delen. Jag hade som allra roligast i multiplayer som bjöd på ett sorts kurragömma-upplägg där man tillsammans med ett tiotal lönnmördare gjorde skulle hitta och dräpa sina måltavlor, samtidigt som man behövde hålla sig inkognito för att inte bli upptäckt av sina egna förföljare. Upplägget var enkelt, karaktärsmodellerna var riktigt bra designade (harlekinen var min favorit) och spelläget i sig var helt enkelt väldigt roligt.



Conny Andersson minns de öppna världarna
Jag slits ofta kring insikten, eller snarare att bestämma mig, över vad som är min favorit-genre. Men hur mycket jag än älskar plattform, pussel eller alla dessa japanska rollspel jag gärna vältrar mig i så återkommer jag alltid till en enda sak. Open World. Och ja, jag vet att det inte är en genre i sig. Men om ett spel har en gigantisk öppen värld blir jag per automatik väldigt intresserad. Helt enkelt eftersom jag älskar att utforska dem. För mig gör det inte så mycket om det är tomma ytor och transportsträckor. I de allra flesta fall välkomnar jag de. Jag vill resa. Jag vill att det ska ta tid mellan destinationerna.

2018 var ett jobbigt år för mig personligen. Det var mycket som inte stämde psykiskt. Jag var utbränd. Jag behövde fly. Och efter att ha byggt en enorm stad I Minecraft behövde jag fly till någon annan plats i spelform. Lösningen hette Assassin's Creed Origins. Den senaste delen i en spelserie som tappat bort mig en aning. Men det var ett äventyr i en stor öppen värld och serien hade blivit mycket som många ogillade. Men som passade mig perfekt.

Origins var, lustigt nog med tanke på namnet, min nystart och det var det tack vare just att det var en enorm värld att utforska. Jag tillbringade så enormt många timmar i den. Älskade att resa till nästa destination över enorma sandfält i Egypten. Sen kom AC: Odyssey och gjorde det där ännu bättre i Grekland. Sen kom AC: Valhalla och jag utforskade de brittiska öarna med glädje. Sen med ett kortare mellanspel med AC: Mirage så kom AC: Shadows och bjöd på samma känsla av fantastiskt utforskande igen.

Jag tror många av oss spelar för att fly. Från någonting. Om det så är det hektiska jobbet, den trista vardagen eller av något annat skäl. Jag behövde, om inte för första gången i mitt vuxna liv så åtminstone första gången på riktigt allvar, glömma alla skäl till att jag mådde som jag gjorde. Då spelade det liksom ingen roll att serien tog långa kliv bort från vad den än gång varit. Att det kanske inte kändes särskilt "lönnmördar-aktigt" längre. Att det kanske inte ens kändes som Assassin's Creed. För mig var det viktigast att öknen, haven, de brittiska öarna och det fantastiska japanska landskapet var så stort och så himla vackert - och perfekt att förlora sig i totalt.

"Jag tror många av oss spelar för att fly. Från någonting. Om det så är det hektiska jobbet, den trista vardagen eller av något annat skäl. Jag behövde, om inte för första gången i mitt vuxna liv så åtminstone första gången på riktigt allvar, glömma alla skäl till att jag mådde som jag gjorde".

Jag vet att alla inte kommer att hålla med mig. Långt ifrån. Att folk såklart vill att något som heter Assassin's Creed känns och fungerar mer som de första spelen i serien. Men för egen del så önskar jag faktiskt att serien alltid fortsätter vara exakt sådan som den till slut faktiskt blev. Gärna med ännu större världar att resa runt i och utforska.